Nu får jag för en gång skull skriva om min dotter, vilket ju förekommer betydligt mer sällan än sonen i den här bloggen.
För några veckor sedan slutate 2 högt älskade pedagoger på Ebbas förskola (på hennes avdelning). Samtidigt försvann en av barnen känd vikarie och 3 helt nya personal kom in.
De nya personalen är bra och jag tycker om dem alla tre. De ger mig ett gott intryck och jag tror absolut att de gör så gott de kan. Det är nog ganska kämpigt att komma in en helt ny grupp pedagoger i en barngrupp med 3-5 åringar.
I börjar reagerade Ebba inte alls vilket förvånade mig mycket. Jag trodde att hon skulle vara helt knäckt men nu är det andra bullar. När jag hämtade henne i torsdags var hon arg som ett bi och en pedagog höll i henne för att hon skulle puckla på en kompis som hon var osams med. Pedagogen kom in till mig och berättade att hon varit helt obstinat och som hon uttryckte det “extremt provocerande” under dagen. Hon såg helt matt ut. Det hade tydligen varit “massor” av incidenter under dagen. Trist!
Nu i måndags (igår) hade det varit ungefär samma visa. Jag satt tom utanför ett rum och väntade på att de skulle bli klara med samlingen när en pedagog plötligt kommer ut med min dotter och då var hon i onåd för att hon stört på samlingen och inte slutat fast hon blev tillsagd.
Har även märkt hemma i helgen att hon liksom inte riktigt mår bra och på kvällarna har hon legat vaken länge och sagt saker som “jag vill inte gå till dagis, det är jobbigt för mig att vara där”.
Jag känner som så att det är en reaktion på personalbytet på hennes avdelning som kommer nu. Ett bakslag helt enkelt.
Personalen jag pratat med säger också att hon är väldigt uppmärksamhetssökande. Om något eller några barn får mycket uppmärksamhet för tillfället kan hon ställa sig och göra vad som helst för tokerier bara för att få uppmärksamhet själv. Tex plocka upp en sko och stå och banka med den på väggen, eller värre..
Det känns som att negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls för damen och genast känner jag att det är vårt fel i viss mån. Uppmärlsamheten här hemma är inte direkt 50/50 mellan barnen. Emil får ju och kräver ju mycket mycket mer och ibland glömmer vi nästan bort Ebba.. men nu ska vi verkligen försöka skärpa oss. Idag har jag försökt att vara mycket närvarande för Ebba, prata med henne, lyssna till vad hon har att säga och göra saker med henne.
Jag känner att man måste få in ett medvetande kring att uppmärksamma henne så att hon känner att hon finns och att hon är lika viktig som Emil är. Framför allt att hon inte behöver göra dumma saker för att synas och finnas till.
Samtidigt blir det här extra komplext av att Ebba har en storebror som bara är 1,5 år äldre som gör mycket dumheter emellanåt och som framför allt beter sig på ett socialt knepigt sätt. En storebror är ju en förebild i livet såklart, kanske mer än föräldrarna i viss mån.
Ebba skrattar ofta när man säger till henne, tom om man blir arg. Ungefär som små barn kan göra som en försvarsmekanism. Så gör ju Emil ofta också… men det blir kontigt med en snart 6-åring eller hur?
Jag tror att vi med jämna mellanrum måste prata med Ebba om att hennes bror ÄR inte som andra barn, han gör dumma saker för att han inte riktigt förstår hur man ska göra eller betee sig och att det ibland är hon som får visa honom hur man ska göra, trots att hon är mindre.
Jag fick för en gång skull sätta upp håret på Ebba och provade en sån där hårmunk, jättefint blev det 🙂 
Så här snygg var Ebbas och min gräddtårta. Det är en glutenfri tårtbotten med två fyllningar. Ena lagret hallonmousse och andra glasskräm (vaniljkräm + vispgrädde). Många tyckte om den så det var kul! 
På kvällen när alla släktingar gått hem gick jag och Emil ner till pizzerian för att hämta pizza. Som vanligt (suck) var alla pizzor inte klara utan vi satte oss utanför och väntade på trappen, under tiden hade vi lite roligt med kameran på min mobil 🙂 
Stackars Hannes som inte sovit middag och sedan kalasat hela dagen (och gick upp strax efter 6 i morse) däckade i soffan strax efter 7. Helt utslagen.
